Områdesstyrelsen, möte 27-05-2025

Beskrivning

Ärendets beredare: sektordirektör för hälso- och sjukvårdstjänster Kati Liukko

HUS-sammanslutningens styrelse har vid sitt sammanträde 12.5.2025 § 50 behandlat förslaget till färdplan för psykiatrin för åren 2025–2040. Sammanslutningens styrelse beslutade att 

1. anteckna det till föredragningslistan bifogade förslaget till färdplan för psykiatrin för åren 2025–2040 för kännedom, 
2. begära av HUS medlemmar utlåtanden på förslaget som ska lämnas in senast 4.6.2025 klockan 12.00 och 
3. konstatera att inkomna utlåtanden och godkännandet av färdplanen ska behandlas vid sammanslutningens styrelses sammanträde som hålls 16.6.2025. 

HUS-sammanslutningens styrelse gav 4.3.2024 HUS Psykiatrins sektorsledning i uppdrag att ta fram ett nytt, långsiktigt strategiskt styrdokument, en så kallad färdplan. Behovet av en färdplan blev tydligt i anslutning till arbetet med HUS servicenät våren 2024, då det konstaterades (sammanslutningens styrelse 17.6.2024 § 80) att den strategiska riktlinjen för utveckling av psykiatrin ska utarbetas som en separat process. Färdplanen som nu färdigställts kompletterar besluten om servicenätet och skapar en strategisk grund för utvecklingen av HUS Psykiatrins verksamhet under de kommande åren. 

Arbete med en färdplan har tidigare utnyttjats inom psykiatrin som ett strategiskt verktyg, men till följd av förändringar i verksamhetsmiljön är de tidigare dokumenten nu föråldrade. Målet för den färdplan som nu har utarbetats har varit att bilda en gemensm och aktuell uppfattning om nuläget, centrala fenomen och utvecklingsbehov inom psykiatrin. Man har granskat den helhet som mentalvårdstjänsterna bildar ur psykiatrins perspektiv, med beaktande av den specialiserade sjukvårdens roll, verkningsfullhet och förhållande till basservicen. 

I färdplanen granskas psykiatrin genom tre centrala fenomenhelheter: 

1. Social- och hälsovårdsreformen, HUS interna organisationsförändring och den ekonomiska situationen som stramas åt kräver att servicenätet och -modellerna förnyas. 
2. Förändringar i befolkningsstrukturen och samhället, utvecklingen av behandlingsmetoderna samt förståelsen av verkningsfullheten ändrar servicebehoven. 
3. I och med det nya aktörsfältet och oklarheterna kring arbetsfördelningen, personalbristen och begränsade resurser framhävs behovet av en arbetsfördelning och samarbete som ger effekt. 

Som kompletterande material finns begäran om utlåtande som inkommit från HUS-sammanslutningen samt ett förslag till en färdplan för psykiatrin för åren 2025–2040. 

Beslutsförslag

Aluehallitus päättää antaa seuraavan lausunnon HUS-yhtymän yhtymähallitukselle koskien HUS-yhtymän psykiatrian tiekarttaa 2025–2040:

Vantaan ja Keravan hyvinvointialue kiittää mahdollisuudesta antaa lausunto HUS-yhtymän psykiatrian tiekartasta 2025–2040. Tiekartta kuvaa hyvin HUS-yhtymän järjestämien psykiatristen palveluiden nykytilaa, palveluverkkoa ja henkilöstötilannetta sekä määrittelee suuntaviivoja muun muassa psykiatrian palveluverkon kehittämiseen.

HUS-yhtymän yhtymähallituksen hyväksymä psykiatrian tiekartta ei kuitenkaan ole asiakirja, joka muuttaisi hyvinvointialueiden, Helsingin kaupungin tai HUS-yhtymän järjestämisvastuita. Tiekartalla ei ole myöskään mahdollista ohjata esimerkiksi hyvinvointialueiden tai Helsingin kaupungin henkilöstöpolitiikkaa, muun muassa erikoislääkärien rekrytointia. Tarvittaessa Uudellemaalle voidaan laatia yhteinen mielenterveys- ja päihdepalveluiden tiekartta, johon HUS-yhtymä, hyvinvointialueet ja Helsingin kaupunki yhteisesti sitoutuvat.

Lievien ja useiden keskivaikeiden mielenterveyden häiriöiden hoito kuuluu kansallisten hoitosuositusten mukaan perusterveydenhuoltoon. Näissä tilanteissa yleislääkäri on vastuussa potilaan hoidosta. Hoitovastuullisen yleislääkärin on tarvittaessa saatava paikalliset olosuhteet tuntevan psykiatrian erikoislääkärin konsultaatiotukea mielenterveyden häiriöiden diagnostiikkaan ja hoitoon sekä esimerkiksi sen arvioimiseen, milloin potilas kuuluu erikoissairaanhoitoon. Yleislääketieteen viitekehyksessä annettu laadukas ja oikea-aikainen hoito on potilaan etu ja vähentää erikoissairaanhoidon palveluiden tarvetta. Monissa tilanteissa konsultaatiotukea on saatavana HUS-yhtymästä, mutta konsultaatiotuen järjestäminen voi olla tarpeen myös hyvinvointialueen omassa toiminnassa. Hyvinvointialueen henkilöstöön voi siis kuulua myös esimerkiksi psykiatrian erikoislääkäreitä.

Tiekartassa painotetaan vahvasti kaksiportaista hoitojärjestelmää ja Vantaan ja Keravan hyvinvointialue jakaa tämän tavoitteen. Ollakseen toteutuskelpoinen, kaksiportainen hoitojärjestelmä edellyttää kuitenkin riittävän laadukkaita ja saatavilla olevia erikoissairaanhoidon palveluja. Tuemme vahvasti eREK-  ja eKonsultaatio- malleja ja lisäksi Terapiat etulinjaan- hanke on tuonut vaikuttavia psykososiaalisia hoitomalleja  myös perustasolle. Toisaalta konsultaatioiden määrän lisääntyessä, siirtyy suurempi vastuu myös hoidosta ja diagnostiikasta perustasolle. Tämä voi johtaa tilanteeseen, jossa perustasolta vaaditaan tehtäviä,  jotka STM:n hoidon porrastuksen mukaisesti kuuluvat edelleen erikoissairaanhoitoon.   Jos perusterveydenhuollon lääkäreiltä vaaditaan osaamista ja tehtäviä, jotka eivät istu terveysaseman omatiimien arkeen ja osaamiseen, voi muodostua tarve perustaa hyvinvointialueille perustason miepä-  yksiköitä, joissa psykiatrian erikoislääkärin koulutustausta voi palvella paremmin kuin yleislääketieteen koulutustausta.

Psykiatripulan ratkaisemiseksi hyvinvointialueiden, Helsingin ja HUS-yhtymän välillä on tehtävä tiivistä yhteistyötä. Suurempi ongelma kuitenkin on psykiatrien siirtyminen julkisesta terveydenhuollosta yksityissektorille. Emme näe, että hyvinvointialueiden kategorinen pidättäytyminen psykiatrian erikoislääkäreiden rekrytoimisesta vaikuttaisi oleellisesti HUS-yhtymän rekrytointitilanteeseen. Psykiatrian erikoislääkäreiden sitouttaminen julkiseen terveydenhuoltoon olisi sekä hyvinvointialueiden että HUS-yhtymän etu ja hyödyttäisi ennen kaikkea potilaita.

Mielenterveys- ja päihdepalveluiden yhteinen kehittäminen tulee toteuttaa yhteistyössä HUS-yhtymän, hyvinvointialueiden ja Helsingin kaupungin kanssa yhdessä sovittujen rakenteiden kautta. Keskeisessä roolissa tulee olla taktisen tason mielenterveys- ja päihdepalveluiden segmenttiryhmä, jossa HUS-yhtymä, hyvinvointialueet ja Helsingin kaupunki ovat edustettuina.

Alla vielä muutama tarkennettu kommentti tiekartan sisältöön:

• Sivulla 10 tiekartassa tuotte esiin että “Kansainväliseen vertailun perusteella Suomessa perustaso hoitaa monia muita maita pienemmän osuuden mielenterveyden häiriöstä.” Herää kysymys mihin tämä väite perustuu, sillä tämä poikkeaa meidän käsityksestämme. Verrattuna muihin pohjoismaihin ja moniin OECD maihin, perustasolla hoidetaan Suomessa esimerkiksi opioidikorvaushoitoa ja alaikäisten ADHD-diagnostiikka, jotka suurimmassa osassa maailmaa kuuluvat erikoissairaanhoitoon.
• Sivulla 23 kerrotte, että lähetteiden palautusprosentti on 36 %, mutta Vantaan ja Keravan hyvinvointialueella lähetekynnys vaikuttaa olevan korkeampi kuin muilla alueilla (PowerBI.  raportin mukaan palautus% yli 50 %). Toivoisimme läpinäkyvyyttä ja yhdenvertaisuutta lähetteiden käsittelyssä, jotta vältetään potilaita eriarvoistava palvelu HUSin alueella.
• Sivulla 32 käsitellään alaikäisten opioidikorvaushoitoa. Ottaen huomion Suomen nuorten korkean kuolleisuuden huumeyliannostuksiin, on tärkeää, että tartumme tähän yhdessä. Tämä vaatii kuitenkin tiivistä ja aktiivista yhteistyötä perustason kanssa. Näemme riskinä, jos vastuu alaikäisten opioidikorvaushoidon järjestämisestä on erikoissairaanhoidossa, että potilaat joutuvat jonottamaan kohtuuttoman pitkään arvioon pääsyä. VarHan kokemusten mukaan varsinainen nuorisopsykiatrinen hoito tässä ryhmässä ollut aika pienessä roolissa, mutta sen sijaan yhteistyö lastensuojelulaitosten kanssa on osoittautunut erittäin tärkeäksi. Opioidikorvaushoidossa asioidaan usein päivittäin, jolloin palveluiden tulisi sijoittua maantieteellisesti lähelle potilaita. Tarvitaan toki tiivistä yhteistyötä nuorten riippuvuuspsykiatrian kanssa, mutta hoidon järjestäminen tulisi tapahtua lähellä nuoren asuinpaikkaa.
• Kappaleessa 3.5.2 käsitellään riippuvuuspsykiatriaa. Tällä hetkellä riippuvuuspsykiatria tuottaa palvelua eri kriteereillä eri alueilla, esimerkiksi LUVNille tarjotaan opioidikorvaushoidon arvioita ja aloituksia kaikille potilaille, kun taas VAKEn alueelle riippuvuuspsykiatrialla toteutetaan näitä palveluja ainoastaan potilaille, joilla on samanaikainen muu vakava mielenterveydenhäiriö. On erikoista, että tertiääripalvelujen psykiatrian resurssit riittävät ylipäänsä tähän toimintaan. Haluamme nostaa esiin myös potilasryhmän, jolla on vakava riippuvuussairaus alkoholiin tai kannabikseen, sekä samanaikainen muu psykiatrinen häiriö; Tämä potilasryhmä ei täytä riippuvuuspsykiatrian kriteerejä, mutta edelleen aluepoliklinikat edellyttävät mielenterveysstrategian vastaisesti, että ennen hoitoon pääsyä tulisi ensin hoitaa päihdeongelma. Tämä johtaa usein tilanteisiin, että nämä potilaat eivät pääse koskaan diagnostisiin tutkimuksiin ja hoitoihin.
• Sivulla 54 lukee kappaleessa sidosryhmien kommenteissa, että korvaushoitoa toteutetaan pitkälti sosiaalihuollossa. Tämä lienee väärinkäsitys, sillä ainakin Helsingin, VAKEn ja LUVNin alueella opioidikorvaushoitoa toteutetaan terveydenhuollon palveluna.
• Sivulla 68 Vantaan ja Keravan hyvinvointialueen kommentissa toivotaan korjausta tai tarkennusta toiseen lauseeseen “Ensin päivätoiminta tulisi kuitenkin laittaa kuntoon, jonka jälkeen arvioidaan toiminnan laajentamista “. Sanan päivätoiminta voisi vaihtaa sanoihin “virka-aikaan tapahtuva hoito”. Tällä tarkoitamme siis sitä, että huomioiden erikoislääkärivaje ja rekrytointihaasteet, tulisi ensin huolehtia siitä, että erikoissairaanhoidon piiriin pääsee virka-aikaan. Vasta sen jälkeen on ajankohtaista pohtia ilta-aikojen tarjoamista.

Beslut

Välfärdsområdesstyrelsen beslutar att lämna till HUS-sammanslutningens styrelse det nedanstående utlåtandet om HUS-sammanslutningens färdplan för psykiatrin för åren 2025–2040: 

Vanda och Kervo välfärdsområde tackar för möjligheten att lämna ett utlåtande om HUS-sammanslutningens färdplan för psykiatrin för åren 2025–2040. Färdplanen beskriver på ett bra sätt nuläget, servicenätet och personalsituationen inom de psykiatriska tjänster som HUS-sammanslutningen ordnar samt anger riktlinjer bland annat för utvecklingen av psykiatrins servicenät. 

Färdplanen för psykiatrin som HUS-sammanslutningens styrelse har godkänt är emellertid inte ett sådant dokument som skulle ändra på välfärdsområdenas, Helsingfors stads eller HUS-sammanslutningens organiseringsansvar. Det går inte heller att med hjälp av färdplanen styra till exempel välfärdsområdenas eller Helsingfors stads personalpolitik, bland annat rekryteringen av specialistläkare. Om det behövs kan det för Nyland utarbetas en gemensam färdplan för mental- och missbrukstjänsterna, som HUS-sammanslutningen, välfärdsområdena och Helsingfors stad gemensamt förbinder sig till. 

Behandlingen av lindriga och många medelsvåra på psykiska störningar hör enligt de nationella behandlingsrekommendationerna till primärvården. I dessa situationen är allmänläkaren ansvarig för vården av patienten. Den behandlingsansvarige allmänläkaren måste vid behov få konsultationsstöd av en i de lokala förhållandena insatt specialistläkare inom psykiatrin för diagnostik och behandling av psykiska störningar samt till exempel för bedömning av när en patient hör till den specialiserade sjukvården. Högklassig vård som ges inom allmänmedicinens referensramar i rätt tid är i patientens intresse och minskar behovet av tjänster inom den specialiserade sjukvården. I många situationer kan konsultationsstöd fås från HUS-sammanslutningen, men det kan också finnas behov av att ordna konsultationsstöd i välfärdsområdets egen verksamhet. I välfärdsområdets personal kan alltså också till exempel specialistläkare inom psykiatrin ingå. 

I färdplanen betonas starkt ett vårdsystem som graderats på två nivåer och Vanda och Kervo välfärdsområde delar detta mål. Förutsättningen för att genomföra ett vårdsystem som graderats på två nivåer är dock tillräckligt högklassiga och tillgängliga tjänster inom den specialiserade sjukvården. Vi stöder kraftigt eREK- och eKonsultaatio-modellerna och dessutom har projektet Första linjens terapier introducerat verkningsfulla psykosociala behandlingsmodeller också på basnivån. Å andra sidan, när antalet konsultationer ökar, får basnivån ett större ansvar också för vården och diagnostiken. Detta kan leda till en situation där basnivån avkrävs på uppgifter som enligt SHM:s gradering av vården fortfarande hör till den specialiserade sjukvården.   Om läkarna inom primärvården avkrävs kunnande och uppgifter som inte passar in i den dagliga verksamheten och matchar kunnandet i hälsostationernas hälsoteam, kan det uppstå behov av att i välfärdsområdena inrätta enheter för mental- och missbrukarvård på basnivån, där utbildningsbakgrunden hos en specialistläkare inom psykiatrin kan ge större nytta än den hos en läkare inom allmänmedicin. 

För att lösa psykiaterbristen måste det finnas ett nära samarbete mellan välfärdsområdena, Helsingfors och HUS-sammanslutningen. Ett större problem är emellertid att psykiatrer går över från den offentliga hälso- och sjukvården till privatsektorn. Vi ser inte att välfärdsområdenas kategoriska underlåtenhet att rekrytera specialistläkare inom psykiatrin skulle väsentligt påverka rekryteringssituationen inom HUS-sammanslutningen. Att få specialistläkare inom psykiatrin att förbinda sig till den offentliga hälso- och sjukvården vore i både välfärdsområdenas och HUS-sammanslutningens intresse och skulle i första hand komma patienterna till godo. 

Den gemensamma utvecklingen av tjänsterna inom mental- och missbrukarvården bör göras i samarbete mellan HUS-sammanslutningen, välfärdsområdena och Helsingfors stad, via gemensamt avtalade strukturer. En segmentgrupp på den taktiska nivån inom mental- och missbrukarvården, där HUS-sammanslutningen, välfärdsområdena och Helsingfors stad är representerade, bör ha en central roll. 

Nedan följer ännu några preciserande kommentarer på färdplanens innehåll: 

• På färdplanens sida 10 lyfter ni fram att ”Internationell jämförelse visar att i Finland vårdas en mindre andel psykiska störningar på basnivån än i andra länder.” Vi frågar oss vad detta påstående grundar sig på, eftersom detta skiljer sig från den uppfattning som vi har. Jämfört med de andra nordiska länderna och många OECD-länder, hanteras i Finland till exempel opioidsubstitutionsbehandling för och ADHD-diagnostik av minderåriga på basnivån. Dessa hör i största delen av världen till den specialiserade sjukvården. 

• På sida 23 uppger ni att 36 % av remisserna skickas tillbaka, men i Vanda och Kervo välfärdsområde verkar remisströskeln vara högre än i andra områden  (enligt PowerBI-rapporten återsänds över 50 %). Vi skulle önska transparens och jämlikhet i hanteringen av remisser för att undvika ojämlikhet i tjänsterna mellan patienter i HUS område. 

• På sida 32 behandlas opioidsubstitutionsbehandling för minderåriga. Med beaktande av den höga dödligheten i narkotikaförgiftningar bland unga i Finland är det viktigt att vi tar tag i detta tillsammans. Detta kräver dock ett nära och aktivt samarbete med basnivån. Vi anser att om ansvaret för ordnande av opioidsubstitutionsbehandling för minderåriga ligger hos den specialiserade sjukvården uppstår det risk för att patienterna tvingas vänta orimligt länge på bedömning. Enligt VarHas erfarenheter har den faktiska ungdomspsykiatriska vården spelat en relativt liten roll i denna grupp, medan däremot samarbetet med barnskyddsanstalter visat sig vara mycket viktigt. Opioidsubstitutionsbehandling innebär ofta dagliga besök, varvid tjänsterna borde finnas geografiskt sett i närheten av patienterna. Det behövs naturligtvis ett nära samarbete med beroendepsykiatrin för unga, men vården bör ordnas nära den ungas boningsort. 

• I kapitel 3.5.2 behandlas beroendepsykiatrin. För närvarande producerar beroendepsykiatrin service enligt olika kriterier i olika områden: till exempel i LUVN erbjuds alla patienter bedömningar för och inledande av opioidsubstitutionsbehandling, medan i VAKEs område ges inom beroendepsykiatrin dessa tjänster enbart till patienter som samtidigt har någon annan allvarlig psykisk störning. Det är ovanligt att tertiärtjänsternas resurser för psykiatrin överhuvudtaget räcker till för denna verksamhet. Vi vill också lyfta fram den patientgrupp som samtidigt lider av en svår beroendesjukdom med alkohol- eller cannabismissbruk och någon annan psykisk störning. Denna patientgrupp uppfyller inte kriterierna för beroendepsykiatri, men fortfarande kräver regionala polikliniker, i strid med strategin för psykisk hälsa, att missbruksproblemet ska behandlas före patienten får tillgång till vård. Detta leder ofta till situationer där dessa patienter aldrig får tillgång till diagnostiska undersökningar och vård. 

• På sida 54, i stycket med kommentarer från intressentgrupper, står det att substitutionsbehandling i stor utsträckning ges inom socialvården. Detta torde vara en missuppfattning, eftersom substitutionsbehandlingen åtminstone i Helsingfors, VAKE och LUVN ges inom hälso- och sjukvården. 

• På sida 68 önskar Vanda och Kervo välfärdsområde i sin kommentar att den andra meningen, ”Först måste man dock få ordning på dagverksamheten, varefter man bedömer utökande av verksamheten”, ska korrigeras eller preciseras. Ordet dagverksamhet skulle kunna bytas ut mot uttrycket ”vård under tjänstetid”. Med detta menar vi alltså att med beaktande av underskottet av specialistläkare och rekryteringssvårigheterna, borde man först se till att patienterna får vård inom den specialiserade sjukvården under tjänstetid. Först efter det blir det aktuellt att fundera på att erbjuda kvällstider. 

Välfärdsområdesstyrelsen beslutade enhälligt att lämna till HUS-sammanslutningens styrelse det nedanstående utlåtandet om HUS-sammanslutningens färdplan för psykiatrin för åren 2025–2040: 

Vanda och Kervo välfärdsområde tackar för möjligheten att lämna ett utlåtande om HUS-sammanslutningens färdplan för psykiatrin för åren 2025–2040. Färdplanen beskriver på ett bra sätt nuläget, servicenätet och personalsituationen inom de psykiatriska tjänster som HUS-sammanslutningen ordnar samt anger riktlinjer bland annat för utvecklingen av psykiatrins servicenät. 

Färdplanen för psykiatrin som HUS-sammanslutningens styrelse har godkänt är emellertid inte ett sådant dokument som skulle ändra på välfärdsområdenas, Helsingfors stads eller HUS-sammanslutningens organiseringsansvar. Det går inte heller att med hjälp av färdplanen styra till exempel välfärdsområdenas eller Helsingfors stads personalpolitik, bland annat rekryteringen av specialistläkare. Om det behövs kan det för Nyland utarbetas en gemensam färdplan för mental- och missbrukstjänsterna, som HUS-sammanslutningen, välfärdsområdena och Helsingfors stad gemensamt förbinder sig till. 

Behandlingen av lindriga och många medelsvåra på psykiska störningar hör enligt de nationella behandlingsrekommendationerna till primärvården. I dessa situationen är allmänläkaren ansvarig för vården av patienten. Den behandlingsansvarige allmänläkaren måste vid behov få konsultationsstöd av en i de lokala förhållandena insatt specialistläkare inom psykiatrin för diagnostik och behandling av psykiska störningar samt till exempel för bedömning av när en patient hör till den specialiserade sjukvården. Högklassig vård som ges inom allmänmedicinens referensramar i rätt tid är i patientens intresse och minskar behovet av tjänster inom den specialiserade sjukvården. I många situationer kan konsultationsstöd fås från HUS-sammanslutningen, men det kan också finnas behov av att ordna konsultationsstöd i välfärdsområdets egen verksamhet. I välfärdsområdets personal kan alltså också till exempel specialistläkare inom psykiatrin ingå. 

I färdplanen betonas starkt ett vårdsystem som graderats på två nivåer och Vanda och Kervo välfärdsområde delar detta mål. Förutsättningen för att genomföra ett vårdsystem som graderats på två nivåer är dock tillräckligt högklassiga och tillgängliga tjänster inom den specialiserade sjukvården. Vi stöder kraftigt eREK- och eKonsultaatio-modellerna och dessutom har projektet Första linjens terapier introducerat verkningsfulla psykosociala behandlingsmodeller också på basnivån. Å andra sidan, när antalet konsultationer ökar, får basnivån ett större ansvar också för vården och diagnostiken. Detta kan leda till en situation där basnivån avkrävs på uppgifter som enligt SHM:s gradering av vården fortfarande hör till den specialiserade sjukvården.   Om läkarna inom primärvården avkrävs kunnande och uppgifter som inte passar in i den dagliga verksamheten och matchar kunnandet i hälsostationernas hälsoteam, kan det uppstå behov av att i välfärdsområdena inrätta enheter för mental- och missbrukarvård på basnivån, där utbildningsbakgrunden hos en specialistläkare inom psykiatrin kan ge större nytta än den hos en läkare inom allmänmedicin. 

För att lösa psykiaterbristen måste det finnas ett nära samarbete mellan välfärdsområdena, Helsingfors och HUS-sammanslutningen. Ett större problem är emellertid att psykiatrer går över från den offentliga hälso- och sjukvården till privatsektorn. Vi ser inte att välfärdsområdenas kategoriska underlåtenhet att rekrytera specialistläkare inom psykiatrin skulle väsentligt påverka rekryteringssituationen inom HUS-sammanslutningen. Att få specialistläkare inom psykiatrin att förbinda sig till den offentliga hälso- och sjukvården vore i både välfärdsområdenas och HUS-sammanslutningens intresse och skulle i första hand komma patienterna till godo. 

Den gemensamma utvecklingen av tjänsterna inom mental- och missbrukarvården bör göras i samarbete mellan HUS-sammanslutningen, välfärdsområdena och Helsingfors stad, via gemensamt avtalade strukturer. En segmentgrupp på den taktiska nivån inom mental- och missbrukarvården, där HUS-sammanslutningen, välfärdsområdena och Helsingfors stad är representerade, bör ha en central roll. 

Grunden för mentalvårdsarbetet bildas av förebyggande arbete och arbete som stöder detta, vilket utförs bland annat vid rådgivningsbyråer, elev- och studerandevården och många tjänster inom socialvården, bland annat genom stöd för föräldraskapet. Målet är att stötta en god psykisk hälsa och förebygga störningar eller att dessa förvärras. Centrala element är välfungerande servicestigar, konsultationsmöjligheter och strukturer för gemensamt arbete både inom välfärdsområdet och med den specialiserade sjukvården, med hjälp av vilka man försöker minska behovet av tyngre tjänster och specialiserad sjukvård. 

Vanda och Kervo välfärdsområde konstaterar dessutom att samarbete mellan HUS-sammanslutningens, välfärdsområdenas och Helsingfors stads barnskydd är ytterst viktigt i situationen för allvarligt utagerande barn och unga. 

Nedan följer ännu några preciserande kommentarer på färdplanens innehåll: 

• På färdplanens sida 10 lyfter ni fram att ”Internationell jämförelse visar att i Finland vårdas en mindre andel psykiska störningar på basnivån än i andra länder.” Vi frågar oss vad detta påstående grundar sig på, eftersom detta skiljer sig från den uppfattning som vi har. Jämfört med de andra nordiska länderna och många OECD-länder, hanteras i Finland till exempel opioidsubstitutionsbehandling för och ADHD-diagnostik av minderåriga på basnivån. Dessa hör i största delen av världen till den specialiserade sjukvården. 

• På sida 23 uppger ni att 36 % av remisserna skickas tillbaka, men i Vanda och Kervo välfärdsområde verkar remisströskeln vara högre än i andra områden  (enligt PowerBI-rapporten återsänds över 50 %). Vi skulle önska transparens och jämlikhet i hanteringen av remisser för att undvika ojämlikhet i tjänsterna mellan patienter i HUS område. 

• På sida 32 behandlas opioidsubstitutionsbehandling för minderåriga. Med beaktande av den höga dödligheten i narkotikaförgiftningar bland unga i Finland är det viktigt att vi tar tag i detta tillsammans. Detta kräver dock ett nära och aktivt samarbete med basnivån. Vi anser att om ansvaret för ordnande av opioidsubstitutionsbehandling för minderåriga ligger hos den specialiserade sjukvården uppstår det risk för att patienterna tvingas vänta orimligt länge på bedömning. Enligt VarHas erfarenheter har den faktiska ungdomspsykiatriska vården spelat en relativt liten roll i denna grupp, medan däremot samarbetet med barnskyddsanstalter visat sig vara mycket viktigt. Opioidsubstitutionsbehandling innebär ofta dagliga besök, varvid tjänsterna borde finnas geografiskt sett i närheten av patienterna. Det behövs naturligtvis ett nära samarbete med beroendepsykiatrin för unga, men vården bör ordnas nära den ungas boningsort. 

• I kapitel 3.5.2 behandlas beroendepsykiatrin. För närvarande producerar beroendepsykiatrin service enligt olika kriterier i olika områden: till exempel i LUVN erbjuds alla patienter bedömningar för och inledande av opioidsubstitutionsbehandling, medan i VAKEs område ges inom beroendepsykiatrin dessa tjänster enbart till patienter som samtidigt har någon annan allvarlig psykisk störning. Det är ovanligt att tertiärtjänsternas resurser för psykiatrin överhuvudtaget räcker till för denna verksamhet. Vi vill också lyfta fram den patientgrupp som samtidigt lider av en svår beroendesjukdom med alkohol- eller cannabismissbruk och någon annan psykisk störning. Denna patientgrupp uppfyller inte kriterierna för beroendepsykiatri, men fortfarande kräver regionala polikliniker, i strid med strategin för psykisk hälsa, att missbruksproblemet ska behandlas före patienten får tillgång till vård. Detta leder ofta till situationer där dessa patienter aldrig får tillgång till diagnostiska undersökningar och vård. 

• På sida 54, i stycket med kommentarer från intressentgrupper, står det att substitutionsbehandling i stor utsträckning ges inom socialvården. Detta torde vara en missuppfattning, eftersom substitutionsbehandlingen åtminstone i Helsingfors, VAKE och LUVN ges inom hälso- och sjukvården. 

• På sida 68 önskar Vanda och Kervo välfärdsområde i sin kommentar att den andra meningen, ”Först måste man dock få ordning på dagverksamheten, varefter man bedömer utökande av verksamheten”, ska korrigeras eller preciseras. Ordet dagverksamhet skulle kunna bytas ut mot uttrycket ”vård under tjänstetid”. Med detta menar vi alltså att med beaktande av underskottet av specialistläkare och rekryteringssvårigheterna, borde man först se till att patienterna får vård inom den specialiserade sjukvården under tjänstetid. Först efter det blir det aktuellt att fundera på att erbjuda kvällstider. 

--------------------- 

Ledamöterna i välfärdsområdesstyrelsen Marjo Vacker, Teemu Purojärvi, Jukka Hako samt Pirkko Letto återvände till sammanträdet efter beslutsfattandet och ersättarna Eeva Roos, Muktar Osman och Tuire Aikio lämnade sammanträdet kl. 10.16.